Dagarna bara rullar på och jag känner fortfarande hur smärtan tränger sig fram i bröstet på mig, som att inte kunna få andas ordentligt. Den smärtan har pågått över flera års tid nu, ända sen du fick diagnosen om att du hade fått den dära jävla sjukdomen, ända sen dess har jag haft smärtan och oron inom mig hela tiden. Men sen när tiden gick och du blev allt svagare och till slut fick du somna in så släppte oron inom mig. Hela jag fick en lättnad inom mig att äntligen blev du frisk igen, äntligen blev allt bra och jag slapp gråta mig till sömns utav att jag skulle mista min bästavän vilken tid på dygnet som helst, den oron försvann men smärtan blev allt större och värre. Jag sjönk ner mindre och mindre och tårarna rann. Dagen kom då begravningen skulle ske men jag var inte på plats där inne, jag visste med mig själv att jag aldrig skulle orka och att jag aldrig skulle klara av det. Och idag har jag ingen ångest över det, för jag har fått tecken på att jag har gjort rätt val, istället för att gå hela livet med smärtan om att jag såg dig där i kistan har jag valt att istället minnas dig levande men ändå inte helt frisk. Men det valde jag och jag är glad för det nu. För nu är du där uppe bland alla andra, jag hoppas dom tar hand om dig och att du visar vilken tok du är igentligen gubben. Tänk vad kul vi skulle kunnat haft tillsammans, alla gånger vi skrattat så vi gråtit, och alla gånger vi klantat oss. Sprungit runt på nätterna alla vännerna i Sjötorp och bara haft kul tillsammans, skitit i om vi vart busiga eller inte vi hade ju trottsallt kul tillsammans. Jag saknar dig så älskade du. Jag hoppas och jag vet att jag snart kommer träffa dig igen, du känner ju mig Markus du vet hur jag funkar. Jag sitter just nu och lyssnar på dina låtar " Train - Hey Soul Sister" och "Nomy - Hold Your Head Up High" jag kan aldrig sluta lyssna på dom och tårarna rinner ner för kinderna lika mycket varje gång, men jag vet att du mår bra nu! JAG SAKNAR OCH ÄLSKAR DIG MARKUS ♥